josefinalarsson

Jag kom på varför det inte gick så jättebra med att sluta röka denna gången. Jag hade det mentala och fysiska motiveringen till att sluta men inte det känslomässiga. Jag tror det är för tidigt efter min mosters bortgång att ens tänka på det. Och resultatet blev att jag har köpt mig mer cigg och nu rökar igen. Jag tror och att jag även var för oberedd på andra saker som hungern. Jag var konstant hungrig och blev aldrig mätt när jag åt så nästa gång blir efter nyår då jag kan ta nya tag till ett rökfritt liv men i dagsläget är det inte det. 

Det känns riktigt tufft nu. Jag har en känsla av att jag inte kommer klara så mycket mer utan cigg. Det känns som om jag bara vill ge upp. Jag mår nästan bättre med ciggen än utan dem. Det är så det känns. Jag äter mig snart ur huset. Jag orkar inte fortsätta på det visset. Jag tappar snart kintrollen över mig själv. Får se hur jag känner mig lite senare...

Idag har jag inget röksug överhuvudtaget, jag är bara hungrig. Jag blir aldrig riktigt mätt utan jag äter faktiskt hela tiden känns det som. Och pinkar som bare den också. Det känns lite komiskt faktiskt. Men det är sant. Jag är varken sur eller snäser. Jag tror när man har bestämt sig för något så kan man göra vad som helst bara viljan finns där... Så jag ska ge alla som vill sluta röka ett tips. Använd INGA läkemedel med nikotin i. Sluta bara rakt av. Det funkar..

Första dagen utan att ha rökat en enda cigg. Än så länge går det bra men det kommer bli mycket svårare framåt eftermiddagen. Men jag får bita ihop och hålla mig sysselsatt så jag inte tänker mycket på det. Det är väldigt svårt att avvänja sig men det går om man bara vill själv och jag har inte råd att förlora både pengar och hälsa för att man är dum nog att röka. Så önska mig lycka till.

Det har varit en helvetes tid sedan sist jag skrev här. Min moster som var sjuk gick bort den 12 oktober och jag har inte varit på det bästa humöret. Det var svårt att förlora henne. Hon blev bara 53 år gammal och det känns så orättvist att hon inte fick längre tid med oss. Men hon orkade inte kämpa mer. Sånt är väl livet antar jag. Jag var hemma från jobbet i en vecka och två dagar efter det. Begravningen var bara för drygt en vecka sedan och visst man är lite lättad att hon har det bra nu och att hon inte lider mer och det är jag glad över. Men jag kommer att sakna henne stort. Efter hon dog tog jag över hennes soffor och tre av hennes lampor.